Detta är vad som hände med mig

Detta är vad som hände med mig


Fredagen den 18/8 1972 klockan 15.30, körde jag på min motorcykel (50cc) För att handla mat. Ungefär 1 km från mina föräldrars hem, kom jag till en korsning. På andra sidan, från motsatt håll, kom en lastbil som blinkade med vänster blinkers. Han väntade på att jag skulle korsa gatan. I samma ögonblick kom en bil från RTT (numera Belgacom) som närmade sig korsningen. Eftersom både lastbilen och jag hade förkörsrätt, borde bilen ha stannat. Enligt min mening måste föraren i Belgacom-bilen ha trott att lastbilen väntade på honom. Han såg inte att jag kom körande och krockade med mig i hög hastighet. Jag landade på bilens motorhuv och krossade vindrutan med min högra arm. Detta gjorde det omöjligt för föraren att se, och han förlorade kontrollen över sin bil. Därefter slungades jag in i ett träd när jag fortfarande låg på motorhuven. Smällen kastade mig från bilen och ner i ett dike där jag blev liggandes med armar och ben åt alla håll. Föraren brydde sig inte ens om mig. Han försäkrade sig omedelbart om att allt skulle vara OK med hans försäkrin gar.

Lastbilens förare drog upp mig ur diket och gav mig livets kyss. Polis och ambulans var larmade och kom mycket fort. Ambulansmännen lade mig på en bår och tog mig till närmaste sjukhus. Efter 3 dagar på sjukhuset försämrades mitt tillstånd och jag blev flyttad till neurokirurgiska avdelningen. Jag hade varit medvetslös ända sedan olyckan. Jag låg i koma i 6 veckor. Efter de 6 veckorna vaknade jag, men låg bara där med öppna men orörliga ögon tills en präst, en vän till familjen, kom och besökte mig.

Han såg att jag var hungrig och törstig, men gav mig inget. Han visade mig en flaska med vatten och frågade mig: "Vad är det här?" Jag svarade mycket långsamt: "Törst." Sedan visade han mig en a pelsin och frågade igen: "Vad är det här?" Lika långsamt som första gången, svarade jag: "Hunger". För andra gången i mitt liv fick jag lära mig att tala. Den första natten hade jag återfått min förmåga att tala, jag skrek "Bröd" hela natten, för jag var så hungrig.

Den sista dagen på sjukhuset, bad jag gång på gång om att få bli utskriven och om att få åka hem, för jag trodde att jag drömde.

Som handikappad ville jag få människor att förstå att det fortfarande är möjligt att uppnå sina mål, trots sitt handikapp. Detta försöker jag åstadkomma genom att cykla.



Home